Den räddande ängeln

För några år sedan blev ambulansöverläkaren Karin Sedig rikskändis genom tv-programmet Livräddarna. Hon jobbar fortfarande på fältet, i ambulanshelikopter och akutläkarbil och är ämnesansvarig för specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot ambulanssjukvård på Sophiahemmet Högskola. 

Karin sedig kan se tillbaka på en lång och händelserik karriär som narkosläkare
i såväl akutläkarbil som helikopter. Att det blev just den inriktningen var en slump, berättar Karin när Sophianytt besöker henne i hemmet alldeles intill Karolinska
sjukhuset i Solna.

– Jag vikarierade som ung doktor i norska Tromsö, då jag helt enkelt blev ombedd att komma till Stavanger och arbeta i ambulanshelikopter där. Jag blev biten direkt, det är ett otroligt kul jobb.

Så småningom jobbade Karin Sedig även parallellt på en militär räddningshelikopter på Nato:s nordligaste flygbas uppe vid Barents hav, något som man bland annat fick se glimtar av i den populära tv-serien Livräddarna som gick för fem år sedan. Livräddarna sätter fortfarande spår i Karins liv.

– Otroligt nog händer det ännu att jag blir igenkänd när jag är ute på jobb, men det är bara positivt. Roligast var när en kvinnlig läkarstudent på Karolinska sjukhuset sa att vi i Livräddar-teamet hade blivit hennes förebilder.

Sammanlagt arbetade Karin i 21 år med flygburen sjukvård i Norge, hon slutade för
tre år sedan. I stället växlar hon numera mellan flera ansvarsfulla uppdrag samtidigt, här i Stockholm. Hennes huvudsakliga tjänst är att vara medicinskt ledningsansvarig läkare inom ambulanssjukvården i Stockholms län, men hon
arbetar också aktivt som läkare ute på fältet.

Till detta kommer tjänsten som ämnesansvarig för specialistsjuksköterske-programmet med inriktning mot ambulanssjukvård på Sophiahemmet Högskola.

– Vi har i dag ett fantastiskt, och som jag tror unikt, lärarteam, eftersom vi alla parallellt jobbar ute i den verksamhet vi utbildar för. Lärarrollen blir en naturlig fortsättning på vårt arbete i fält och det är roligt att vara en del av utbildningen
för dem som ska ta över där ute.

Specialistprogrammet sträcker sig över fyra terminer och ger den kompetens som många landsting numera kräver av den sjuksköterska som ska arbeta inom ambulanssjukvården.

– Studenterna har ofta flera års yrkeserfarenhet redan när de kommer till högskolan och de är väldigt motiverade, vilket gör det stimulerande för oss i lärarteamet. Och ju mer erfarna studenterna är, desto mer kan de delge varandra
i form av berättelser ur verkligheten.

På tal om verkligheten – vad krävs det för egenskaper för att jobba som du gör, som läkare på fältet?
– Man måste vara lite orädd, men övertänkt orädd. Man kan inte bara rusa in i situationer hur som helst. Och så måste man ha en viss social ådra. Det är så korta möten med patienterna, som ju ofta är gamla och svårt sjuka, och då måste man ha förmåga att ändå tränga igenom och få kontakt.

Krävs ett starkt psyke?
– Ja, det underlättar. Traumadelen är ibland mindre rolig. Synintrycken kan vara svåra, så man kan inte vara hur vek som helst om man ska orka med. Känner man på sig att det är alltför jobbigt att hantera exempelvis ett skadat barn eller ”allt för mycket blod”, bör man nog välja någon annan vårdform.

Hur är det med fysisk styrka?
– Det krävs sådan också. Inom ambulansen måste man göra ganska krävande lyftprov innan man blir antagen. Klarar man inte att bära enbår på ett visst antal kilo, så kan man inte ha det här jobbet, det säger ju sig självt.

Men du är ju inte direkt storväxt....
– Till att börja med så är jag starkare än jag ser ut, och sedan är vi i allmänhet flera på uppdragen, som kan hjälpas åt. När det gäller akutläkarbilen är det inte min primära uppgift att bära, jag kommer snarast ut som kompetensförstärkning.

Karin berättar om en av alla dramatiska utryckningar hon varit med om på senare år, och som slutade lyckligt.

– Vi fick larm angående en patient med bröstsmärtor, som lastats i en ambulans mycket långt från sjukhus och man insåg att det skulle bli en besvärlig transport. Vi mötte snabbt upp med akutläkarbilen och beslöt rekvirera helikoptern för att transporten skulle gå betydligt fortare. Väl uppe i luften fick patienten hjärtstillestånd och vi startade hjärt-lung-räddning i den trånga helikoptern. Vi defibrillerade fyra gånger under den sju minuter långa färden till Karolinska
sjukhuset tak och vid den fjärde stöten – precis medan vi landade – gick patientens hjärta i gång och han är i dag vid full vigör. Det är sådant man
minns med glädje!

Karin kommer att fortsätta arbeta med det mesta av vad hon gör i dag.
– Bland annat vill jag gärna vara kvar på Sophiahemmet
Högskola länge än, eftersom jag trivs så bra med lärarteamet jag tillhör – och
med skolan.

Tidigare publicerat i SophiaNytt nr 1 2010

Text: Pär Jonasson
Foto: David Magnusson